Slipping through my fingers
Vissa perioder i livet måste det vara så, att när man vaknar vill man bara somna om, falla tillbaka till drömmarnas värld, och slippa verkligheten, längta tillbaks till ett tryggt hem varje dag och slippa den otrygga vardagen där man befinner sig. Och det ska vara väldigt jobbigt ibland att finna motivation till någonting överhuvudtaget, speciellt sådant man vet måste göras. Att känna att man lever varje dag för att kunna krypa ner i sin trygga säng igen, så känns det ibland. Tankar och känslor man har kan få det att bli så, speciellt när det inte går över, och det är svårt att tänka på annat, eller när man blir påmind om det. Om man inte hittar något vettigt slut eller någon smart lösning, när allting känns lite hopplöst, det är då det blir jobbigt att stiga upp på morgonen.
Det bästa är väl att ändå stiga upp, att möta vardagen. Visst kan man längta till kvällen, men dit kommer man bara snabbare om man lever igenom dagen. Möta alla tankar och känslor och inse att de faktiskt finns där, acceptera att de inte försvinner bara för att man försöker ignorera dem. Man kan försöka konfrontera sina problem på olika sätt, fast inte varje dag kanske för det kan vara ganska påfrestande att konfrontera. Man får försöka se att man har vunnit något med varje dag, vända misstag till något postivt. Möta motgångarna med tanken att de gör en så mycket starkare!
Det kanske tar lång tid innan man kommer ur en jobbig period, det kanske krävs många sömnlösa nätter, många tårar och många bråk. Då får det vara så, det som händer händer, och även fast det inte ser ut som att det leder till något bättre så får man tänka att det i längden gör det.
Ibland kanske det känns som att man vill ge upp, som att det ändå inte blir bättre så varför försöka, som att allt man gör bara gör saker värre, och bara sårar en själv och andra ännu mer. Men även om man tänker det en stund så kommer man snart på att det finns inget alternativ som heter "att ge upp" För det här är livet, ingen kan ta en härifrån bara för att man inte orkar.
Kämpa vidare helt enkelt, och sen plötsligt har man glömt att man överhuvudtaget någonsin tänkte tanken att ge upp. Det är då man vet att allt är så mycket bättre! och hur skulle det kunna vara så mycket bättre, om det aldrig någonsin var så väldigt väldigt dåligt...
Once
Så var jag tillbaka i Molkom. Och skolan har satt igång igen. Alla är tillbaka. Precis som innan fast annorlunda ändå. Nytt år, nya människor. Allt från förra året är just från förra året. Alla minnen. Alla misstag.
Jag mår sådär. Har dragit på mig en förkylning de senaste dagarna, så starten har blivit sådär. Men det ska bli bättre. De är ju helt okej att börja på botten ändå, för då kan jag bara ta mig uppåt. Kanske tar lite tid men det är i alla fall i den riktiningen det går.
Hade velat vara hemma lite längre ändå. Hann inte alls göra allt jag ville, träffa alla jag ville, eller vila och ta det lugnt och vara för mig själv så mycket som jag ville. Vet helt enkelt inte vart mitt lov tog vägen.
Men nu är det snart dags att fortsätta med skolan.
Skönt att komma igång o arbeta igen, och slippa fundera så mycket som jag gjort under lovet. Koncentrera mig på annat istället, tror att det blir skönt. Fast just idag är jag väl inte så pigg på det, med förkylning och allt.
Vissa dagar, ibland flera i rad, så fastnar jag helt och hållet för denna låten. Igår till exempel, och idag med. Jag vet inte varför, jag kan lyssna på den om och om igen för att den är så fin.
Den är med i filmen Closer, som för övrigt också är väldigt bra, och jag tror att den är som med låten, att den liksom blir bättre gång för gång. Vet att det finns en bättre video men hitta bara den här.
Puss på er där hemma. Saknar er redan!
Ojskipojski
Det konstigaste var nog när vi fikade på ett ställe, där han som serverade var värsta synsk eller nåt. För det första var han framme o prata hela tiden nästan, om saker som på alla möjliga sätt stämde in på livet för tillfället. Hela upplevelsen var väldigt märklig, speciellt eftersom jag gärna tror att allting händer av en anledning, och att ingenting egentligen är en slump. Slump är bara ett ord vi väljer att använda när vi inte kan förklara hur saker i vårt liv händer. Frågan är bara varför detta hände mig just igår? och vad det ska betyda för mig nu...
I övrigt har jullovet rusat förbi i en alldeles för hög hastighet. Om två dygn är jag tillaka i Molkom igen, och helt ärligt känner jag mig inte riktigt redo än. men vad ska man göra, tiden flyter iväg och ingeting kan stoppa den. Bara att gilla läget o göra det bästa av det! Tro mig, jag försöker, men det ska inte vara lätt alltid.
Nä, nu är det dags att fortsätta leva tänka känna vara sova skratta gråta...äta!
Pusskalas till alla!
(bara för att livet är kalas ibland)
