Ut ur min blåa mössa
Vart tog Sanna vägen i höstas?
Mycket hände då, mest dåliga grejer, och ni kanske undrar var jag tog vägen. jag vet att jag aldrig varit riktigt bra på att höra av mig till er fina vänner som jag har där hemma, och i flera månader nu har jag varit ännu mer instängd och varit ännu sämre på att höra av mig.
Jag har varit ledsen, besviken, arg...mest på mig själv.
Också glad vissa stunder, men mest förvirrad och invirad i mina egna tankar, funderingar, känslor.
Vissa av er vet vad som har hänt, lite av det, eller lite mer...men aldrig allt. Bara väldigt få vet nånting om hur jag har känt mig, eller hur det känns nu.
Jag vet nu att det är väldigt svårt att prata med någon om vad man själv gjort och känner, när man själv känner att det är fel, skämms och ångrar...
Så jag drog ner min blåa mössa till ögonen och drog upp halsduken till näsan. Tänkte att det var kallt. Tänkte aldrig att det nog var så att jag var rädd för att lyfta huvudet, blicken, och inte skämmas för den jag är.
Såhär kunde det se ut ungefär:
Många har sagt till mig ett tag nu, av med mössan, upp med huvudet, var stolt för den du är. Det måste man vara, för det måste börja någonstans, börja att komma över och förbi.
Nu har det hänt. Mössan är av och ligger och vilar på min hylla. Där har den legat i lite mer än en vecka. Det känns ganska bra. Till er där hemma, känn er inte bortglömda, under den här tiden har jag saknat er alla fina mer än någonsin och behövt er ännu mer. men i de mörkaste stunder har jag till och med varit rädd för vad ni ska tycka om mig, och därför haft svårt att höra av mig.
Jag ska höra av mig mera nu, jag lovar att försöka iaf.
Jag har börjat att komma över och förbi, det är bra.
Jag skulle kunna skriva hur många sådana här inlägg som helst. Det har virrat omkring många funderingar i mitt huvud under lång tid.
Jag ska försöka att inte skriva för mycket så att det blir tråkigt.
Men jag behöver skriva av mig, det har jag behövt länge men bara inte orkat, och jag tror att det här med att skriva av sig är en del av att komma över och förbi.
Återkommer snarast förhoppningsvis, om livet fortsätter i rätt riktning vill säga, uppåt!
Puss o kram till mina älskade vänner
Mycket hände då, mest dåliga grejer, och ni kanske undrar var jag tog vägen. jag vet att jag aldrig varit riktigt bra på att höra av mig till er fina vänner som jag har där hemma, och i flera månader nu har jag varit ännu mer instängd och varit ännu sämre på att höra av mig.
Jag har varit ledsen, besviken, arg...mest på mig själv.
Också glad vissa stunder, men mest förvirrad och invirad i mina egna tankar, funderingar, känslor.
Vissa av er vet vad som har hänt, lite av det, eller lite mer...men aldrig allt. Bara väldigt få vet nånting om hur jag har känt mig, eller hur det känns nu.
Jag vet nu att det är väldigt svårt att prata med någon om vad man själv gjort och känner, när man själv känner att det är fel, skämms och ångrar...
Så jag drog ner min blåa mössa till ögonen och drog upp halsduken till näsan. Tänkte att det var kallt. Tänkte aldrig att det nog var så att jag var rädd för att lyfta huvudet, blicken, och inte skämmas för den jag är.
Såhär kunde det se ut ungefär:
Många har sagt till mig ett tag nu, av med mössan, upp med huvudet, var stolt för den du är. Det måste man vara, för det måste börja någonstans, börja att komma över och förbi.
Nu har det hänt. Mössan är av och ligger och vilar på min hylla. Där har den legat i lite mer än en vecka. Det känns ganska bra. Till er där hemma, känn er inte bortglömda, under den här tiden har jag saknat er alla fina mer än någonsin och behövt er ännu mer. men i de mörkaste stunder har jag till och med varit rädd för vad ni ska tycka om mig, och därför haft svårt att höra av mig.
Jag ska höra av mig mera nu, jag lovar att försöka iaf.
Jag har börjat att komma över och förbi, det är bra.
Jag skulle kunna skriva hur många sådana här inlägg som helst. Det har virrat omkring många funderingar i mitt huvud under lång tid.
Jag ska försöka att inte skriva för mycket så att det blir tråkigt.
Men jag behöver skriva av mig, det har jag behövt länge men bara inte orkat, och jag tror att det här med att skriva av sig är en del av att komma över och förbi.
Återkommer snarast förhoppningsvis, om livet fortsätter i rätt riktning vill säga, uppåt!
Puss o kram till mina älskade vänner
Kommentarer
Postat av: Hannisen
Jag älskar dig alltid <3 Det vet du.
Postat av: Björne
Det ska ju vara sådär ibland. Man är ju bara människa, precis som du, en människa med blå mössa och blå halsduk. Det blir alltid bättre, det svåra är ju att förslka ta vara på tiderna då man lär sig någonting, det vill säga tiderna då man mår skit. Nu babblar jag mest en massa. Det jag egentligen ville säga är att du e bra, vi saknar dig massa massa massa och vi ses när du kommer hem =)kramkalas!! och en massa Björnkramar
Trackback
