sannas sida

Jobbet på snusfabriken tar verkligen all enegri ur mig. Som tur är så är det bara TRE dagar kvar. Som jag har längtat efter att sluta, hela sommaren!
Jobba på fabrik är ingenting för mig. Massa maskiner som klyddar hela tiden, som gör att man slår sig på vassa kanter, och sticker sig och river sig, och det värsta är när man bränner sig på svetsarna.

Sämst också att man jobbar med värsta översittar-killen. Har det liksom skadat någon nån gång att använda ordet "tack" ? eller kanske "bra jobbat"? Eller han vet kanske inte att de orden finns.

Så då och då, när jag har lyckats med något lite extra bra på fabriken, som t ex att peta ut lock som fastnat i sorteraren eller rännan, eller fyllt på tobak och diskat sputniken, så ger jag mig en ordentlig liten klapp på axeln och säger "bra gjort Sanna"
Det känns fint tycker jag! Prova själva! (fast byt ut sanna mot ert eget namn)


När man strövar omkring där mellan maskinerna så dyker många tankar upp, och många intressanta idéer till blogginlägg. Tråkigt nog så försvinner större delen av dessa tankar nånstans på motorvägen ner mot höllviken.



Jag åt förresten den bästa nektarinen nånsin idag!! Det var en perfekt mix mellan syrligt och sött, med ett alladeles knallrött skal, och fruktköttet lossnade helt perfekt från kärnan. Som en bit av paradiset.
Fem av fem toasters!



Nu var det dags för några underbara vänner.
Pusskalas!

I valet och kvalet

Jag känner mig lättad, mitt val har blivit så mycket lättare, fast jag tror att det redan var det egentligen.
Jag vet vad jag vill. Det är bra.
Nu har slumpen eller ödet eller vad man nu vill kalla det bara fått mig att inse det jag redan visste.

Jag vill tillbaka till ett andra år. Efter sommarn kommer jag att längta dit. Det känns att jag inte riktigt är färdig med livet där uppe.
Nu väntar jag bara på ett brev, som förhoppningsvis för goda nyheter med sig. Jag väntar. Jag hoppas.


Nu vet ni.
Önska mig lycka till!

Jag startade den här bloggen i höstas, med ett helt år i Molkom framför mig. Vad nu det skulle innebära, det visste jag inte. Och vad jag förväntade mig av det, det kommer jag inte ihåg. Men jag antog väl att det var ett stort steg som skulle påverka mitt liv, det hade jag rätt i.

I fredags, vid halv fyra ungefär, tog jag ett sista avsked av de ansikten jag lärt känna som mina vänner, och satte mig i en bil fullpackad med mitt liv från ett år.

Den där dagen var jobbigare än jag trodde den skulle bli. Allt jag hann tänka på dagarna i veckan var att packa och städa och packa och städa, fram till fredagen. Plötsligt slog det mig att nu är detta året slut, det finns människor omkring mig som jag kanske inte träffar igen på ett bra tag, kanske kommer jag inte ens tillbaka till Molkom för ett andra år, det vet jag inte än.
Och även om jag visste så är ingenting bestämt, inte än. Men egentligen vet jag nog redan vad jag vill och vart jag kommer hamna, men svaret håller jag för mig själv, ett tag till i alla fall.

Det här året har nog varit ett av de mest betydelsefulla i mitt liv. Tack vare Molkom, skolan och alla människor jag mött och fått intryck ifrån. Allt fint med Molkom mindes jag när Martin höll sitt tal på avslutningen; "Att leva i Molkom har varit som en saga..."

Det var ett underbart tal om livet här, på gott och ont. Tårarna kom först, och helt oväntat, när Martin kom till biten "...men nu är sagan slut"

Det är slut nu, det är bara att inse. Och det är svårt att förklara, som Martin också sa, för man kan visa bilder och berätta för alla om Molkom, men de kommer aldrig att förstå. Livet i Molkom kan man bara förstå om man upplever det.

Jag kan inte skriva mer om Molkom nu, det gör mig både ledsen och glad, och som sagt så är det svårt att få någon annan att förstå.

Nu är jag hemma och har hela sommaren framför mig, en sommar med sol och bad, skånska vänner, massa jobb och massa glass. Besluten får komma senare.