sannas sida

Kärlek är starkt.
Men jag tror att hat är starkare.

Hat är en hemsk sak. Det kan bita sig fast, och släpper sällan.
Och hatet kan döda.
Visst kan kärleken också döda, och den döden kanske är mer smärtsam. Men jag tror tyvärr att hatet dödar fler.

Jag vill gärna tro, och jag önskar, att Kärleken är starkast och alltid övervinner allt. Jag tror att den kan övervinna det mesta, om den är stark nog.
Men hatet. Ett hat som har växt länge nog, och är starkt, det kan nog inte besegras av nånting.
Tyvärr tror jag det är så.


Ibland kan jag ångra allt jag har gjort i mitt liv. Ibland ångrar jag ingenting. För vad tjänar det till att ångra saker egentligen. Det gör ju bara att man själv mår dåligt, för ingenting. För hur mycket man än ångrar något så kan man ändå inte ändra på det.
Är kallblodiga mördare medvetna om detta, tänker de så? Gör de ett medvetet val att inte ångra sånt som de har gjort, för att inte må dåligt själva. Kallar vi dem psykiskt störda för att de inte känner ånger, när de bara gör det smartare valet, utifrån dem själva då såklart.

Det går aldrig en dag utan att jag saknar. Jag saknar något som jag faktiskt aldrig haft, men saknaden känns så ärlig och nära att jag lika gärna skulle kunna ha haft det. Det är en väldigt konstig känsla, och väldigt sorglig, eftersom jag vet att jag aldrig nånsin kommer få det.


Carpe diem, fånga dagen, lev i nuet.
Hur mycket man än vill så kan man bara göra det i viss utsträckning. Allting ger konsekvenser, för en själv och andra.
Ironiskt. Det här med fånga dagen, lev i nuet, ora dig inte, inga bekymmer, hakuna matata. Att leva efter dessa ger oss frihet för en stund, men säkert bekymmer för resten av livet. Är det värt det?
 

På snusfabriken har man mycket tid till att fundera.

Det här inlägget liknar plötsligt ett inlägg á la Björn. Lite "spridda skurar".
Så jag avslutar väl på ett passande sätt:
Kompad Lönnsirap till er alla.