sannas sida -

fivehundredtwentyfivethousandsixhundred minutes

How do you measure, measure a year

Fast nu är det till och med två. Två år.

- Så berätta nu Sanna! Hur har du haft det däruppe? Va!? var det kul? har du haft det bra?
- Jo jag har haft det jättekul många gånger. Mindre kul ibland...
- Ja men berätta då! Kom igen! Hur kändes det där uppe, och hur känns det nu när du e klar? E de jobbigt o lämna allt? Var det inte speciellt där uppe? var det inte riktigt bra?! Berätta då?
- Det var verkligen speciellt där uppe, men det spelar ingen roll om jag försöker förklara, för det går inte att förstå utan att upplevas.

Att leva i Molkom har varit en bubbla utan dess like. Två år. Först ett år. Sen ett till. Ja, för jag måste skilja på dem. på ett vis så hör de ihop. På ett annat sätt absolut inte.
Jag läste nånstans ur nånting jag skrivit, att det första året på molkom har varit ett av de bästa i mitt liv. det håller jag fortfarande med om. Och ibland kommer jag på mig själv med att längta tillbaka dit en smula.
Det andra året har varit... lite som en av de värsta karusellerna på typ lisseberg eller nåt. Ni vet en sån där som både snurrar upp och ner och hit och dit och runt runt runt, och gungar. En sån där som i alla fall jag mår väldigt illa av när den snurrar som mest.

Det kändes inte så sorgligt att lämna Molkom nu. Det har varit ett väldigt jobbigt och krävande år, och nu får jag en ärlig chans att kunna koppla bort allt. Och det känns jävligt bra redan faktiskt.
Det har funnit många fina stunder med det senaste året. Speciellt när jag upptäckte var jag skulle leta efter dem. Jag vet att det har funnits många fina människor runt om mig. Och tyvärr, måste jag säga, så har jag varit alldeles för uppe i egna bekymmer för att lära känna någon riktigt ordentligt.
Självförtroendet har fått sig alldeles för många smällar i år. Jag trodde till och med under lång tid att om någon kallar mig något, eller beter sig illa, så stämmer det. Och alla andra tycker också att det är så.
Jag har växt nu, jag har lärt mig att ännu mindre bry mig om vad andra tycker. Jag är jag, jag står för vad jag gör, jag ångrar mig lite när jag känner jag borde ha gjort något annorlunda, men från och med nu så ska jag inte skämmas längre.

Jag har haft så många tankar om alla i år. Det har varit så mörkt.
Nu ser allting ljust ut. Alla ser så fina ut. Till och med jag ser fin ut.
Somliga som jag behövt vid min sida har inte varit där. Vissa som jag inte visste kunde vara där fanns plötsligt bredvid. Vissa förändrades. Till positivt eller negativt. En del har jag skrattat gott åt och med. Någon har jag gråtit med. Ibland har jag varit irriterad på en del. Vissa har jag stört mig på länge. Somliga förstår jag mig aldrig på. Någon har nog aldrig förstått sig på mig. Många har jag lärt mig av. Alla har inspirerat mig.
Men utan en enda av alla dessa unika(på gott och ont) personer så skulle inte Molkom varit det som det är.
Och det är ju bara vi som vet precis vad det är!

Alla gobitar från Molkom finns alltid med i bilder till exempel. Här följer bara ett par av gobitarna!