sannas sida

Idag åker jag till stockholm, eller, vi åker till stockholm. Det ska bli riktigt kul.
Någonting för dig och mig.





I like it.

Snart mina vänner är det långfredagen och påsk, och då hälsar jag på Skåne. Längtar dit med!
Pusskalas

De börjar komma nu. Redan förra veckan, när vi precis var klara med Hamlet nästan, då började solen skina, först en hel dag. Och sen en till!
Vintern har varit lång och mörk och kall, och ensam. Och allt  som har pågått här på skolan sedan vintern har varit Hamlet. Hamlet och en massa jobbiga känslor.
Nu har vi kommit ut ur Hamlet, och jag möttes av solsken. Förra torsdagen satt vi utanför västan, i solsidan, på en filt i gräset. Bara några meter bort låg decimeterdjup snö. Det var varmt och jag kunde ta av mig både jacka och tröja. Solen värmde ansikte och armar, samtidigt som jag bländades av snön. Det var lite overkligt. men så skönt.
Den här våren ska bli en bra vår, det ska bli en nystart och en chans att se tillbaka på vintern och lära mig av den. Men framförallt bra för att jag ska starta om och se positivt på nutid och framtid, och lägga det gamla bakom mig.
Varje dag ska vara en solig dag. Det är målet iaf.

Jag är på gott humör idag. Solen skiner bakom tunna moln.
Filminspelningar börjar närma sig, och halva dagen har ägnats åt repetition inför en av dem. Och efter ett väldigt bra rep så känns det jättekul att få börja filma snart.
Och imorgon åker jag äntligen iväg till Stockholm, som har varit planerat sen flera veckor tillbaks. Kul att komma iväg till stora stan. Kul att få lite paus från otroligt lilla Molkom. Och framförallt jättekul att få träffa min kompis Fredrik i Stockholm. Vet inte riktigt när vi sågs sist men det var alldeles för länge sen enligt mig! Passande nog så är Fredrik med i High school musical som vi ska se på lördag. Och därefter blir det helkväll med massa kul!
Längtar!

Jag har gått igenom händelser, samtal, val och handlingar om och om igen. Betänkt fel och misstag hundratals gånger. Ångrat och mått dåligt, försökt göra rätt och bättra mig. Gjort "fel" igen. Om och om igen.
Jag har alltid gjort det som kännts rätt för stunden. och det är så många olika grejer som fått det jag gjort att kännas rätt. Men i efterhand har mycket, efter en stunds eftertanke, kännts konstigt och fel, och för en stund har jag inte kunnat förstå varför jag gjorde så. För efter bara en stunds eftertanke har jag kunnat se allt ur någon annans synvinkel, och därifrån har jag sett mig själv som en fruktansvärd person.
Men jag är mig själv, och utifrån mig själv har jag gjort det som kändes rätt just i den stunden. Så vem kan egentligen säga att jag har gjort fel, eller rätt. Vem kan beskylla någon annan för att ha gjort fel, i en situation som de ändå aldrig själv varit i. Rätt eller fel är något som bara finns för oss själva. Vad som är rätt för mig är fel för någon annan, och vad som är fel för mig känns rätt för någon annan.

Jag kan i alla fall be om ursäkt, för att jag har fått andra att må dåligt av någonting jag har gjort för att det kändes rätt för mig. Jag kan ångra något jag har gjort för att jag borde ha förstått tidigare hur mycket det skulle såra någon annan. Men gjort är gjort.
Och jag ska försöka förstå, för att det kanske blir lättare att förlåta. Det som var fel mot mig och sårar så mycket fortfarande, kändes rätt just då, antagligen pga all ilska. Jag ska försöka förstå


Ibland kan man se en ensam människa, sitta på ett café och dricka te, och människan kan se väldigt ensam och ledsen ut, nästan övergiven. Men ibland kan man själv sitta ensam på ett café, och dricka te kanske, eller vad man nu önskar, och bara fundera och titta på människor och inte bry sig så mycket om något. Inte bry sig om rätt och fel.
Vi borde dricka te tillsammans, och ingen borde bry sig om andras rätt och fel.

Vart tog Sanna vägen i höstas?
Mycket hände då, mest dåliga grejer, och ni kanske undrar var jag tog vägen. jag vet att jag aldrig varit riktigt bra på att höra av mig till er fina vänner som jag har där hemma, och i flera månader nu har jag varit ännu mer instängd och varit ännu sämre på att höra av mig.
Jag har varit ledsen, besviken, arg...mest på mig själv.
Också glad vissa stunder, men mest förvirrad och invirad i mina egna tankar, funderingar, känslor.
Vissa av er vet vad som har hänt, lite av det, eller lite mer...men aldrig allt. Bara väldigt få vet nånting om hur jag har känt mig, eller hur det känns nu.
Jag vet nu att det är väldigt svårt att prata med någon om vad man själv gjort och känner, när man själv känner att det är fel, skämms och ångrar...
Så jag drog ner min blåa mössa till ögonen och drog upp halsduken till näsan. Tänkte att det var kallt. Tänkte aldrig att det nog var så att jag var rädd för att lyfta huvudet, blicken, och inte skämmas för den jag är.

Såhär kunde det se ut ungefär:


Många har sagt till mig ett tag nu, av med mössan, upp med huvudet, var stolt för den du är. Det måste man vara, för det måste börja någonstans, börja att komma över och förbi.

Nu har det hänt. Mössan är av och ligger och vilar på min hylla. Där har den legat i lite mer än en vecka. Det känns ganska bra. Till er där hemma, känn er inte bortglömda, under den här tiden har jag saknat er alla fina mer än någonsin och behövt er ännu mer. men i de mörkaste stunder har jag till och med varit rädd för vad ni ska tycka om mig, och därför haft svårt att höra av mig.
Jag ska höra av mig mera nu, jag lovar att försöka iaf.

Jag har börjat att komma över och förbi, det är bra.

Jag skulle kunna skriva hur många sådana här inlägg som helst. Det har virrat omkring många funderingar i mitt huvud under lång tid. 
Jag ska försöka att inte skriva för mycket så att det blir tråkigt.
Men jag behöver skriva av mig, det har jag behövt länge men bara inte orkat, och jag tror att det här med att skriva av sig är en del av att komma över och förbi.

Återkommer snarast förhoppningsvis, om livet fortsätter i rätt riktning vill säga, uppåt!

Puss o kram till mina älskade vänner